Acceptans
Efter min systers självmord sa folk åt mig att jag måste lära mig att acceptera hennes död.
Jag funderade länge och intensivt på vad acceptans betydde för mig. Faktiskt så intensivt att det bara blev till ett ord utan innebörd, som jag vred och vände på. Jag visste inte vad det egentligen betydde. Och hur gjorde man för att nå acceptans?
Nu har det gått nio månader och häromdagen berättade en nära vän om hur hon brukade gå och tänka igenom hemska händelser efteråt, älta förloppet och upprepa "om jag bara hade gjort så ... kanske det inte hade hänt". Trots att hon egentligen visste att det inte gick att ändra.
Så såg hon rakt på mig och frågade om jag fortfarande gick och ältade eller om jag hade accepterat att det hade hänt?
I det ögonblicket förstod jag vad acceptans betydde. Jag försöker inte längre ändra på händelseförloppet, jag har äntligen slutat tänka "om jag bara hade ringt den där kvällen så kanske hon hade levt nu". Det finns inget jag kan ändra på, hur mycket jag än önskar att jag hade kunnat. Det är en skillnad mellan att veta det rent logiskt och att acceptera det i sitt hjärta.
Jag har accepterat att min syster är död.
Carina Cortés
Jättebra formurelat och skrivet.
En stor Kram från mig
Så klockrent! Vad bra du beskriver det. Jag tror att det är så för många; att det är svårt att veta vad ordet acceptans egentligen innebär.
Som jag ser det så är sorgearbetet den vägen vi går för att komma till acceptans. En del tar (behöver ta) många och långa omvägar, några går andra vägar, men varje väg är personlig. När man kommit till ro med sorgen (för den finns ju där livet ut) så är det med acceptans.
Tack för att du delade med dig
Monica
Tack för att du delar med dig Carina. Förändringar, som är bestående kommer alltid innifrån. Även om katalysatorn ibland kommer utifrån...
Fint.
Vad fint skrivet. Tack!
TACK för dina fina ord som går in i hjärtat o själen för dom är ju så sanna. Det ryms så mycket i denna korta text som en del aldrig kommer fram till o andra krånglar runt omkring o det tar tid o ibland ska det få ta denna tid för vissa.
Tack, vad glad jag blir för Era fina kommentarer!
Visst är det så att sorgearbetet är individuellt och ser väldigt olika ut för oss alla. Det måste få ta tid och det är tråkigt att man ibland känner kraven utifrån att "komma över" sorgen och gå vidare.
Sorgen finns ju alltid där. Den kommer man inte över. Men man förändras med den och sakta orienterar man om sitt liv tills man börjar lära sig att leva MED den.
Kramar till Er!
Det var fint... och tänk värt. Fast för mig finns ingen död för en person bara för personens kropp ;) KRAM!!!!!
Vilka kloka och varma kommentarer, och på något sätt att man kommit hem... med människor som gjort samma resa.
Acceptansen, dessa tankar fram och tillbaka, skuldkänslorna och rädslan mitt i sorgen, allt som komplicerar sorgearbetet. De inre bilderna, fantasierna, allt under näthinnan.
Igår var det ett år sedan polisen kom... och det var en sån märklig känsla som om allt skulle hända på nytt, som om allt varit en enda ond föraning.
Jag tänker att man måste försonas, acceptera det man inte förstår för att kunna gå vidare. Det är en lång process kanske tar den aldrig slut men på något plan kanske det kan ändå leda till att man själv mognar som människa och på så sätt kan bidra till att förändra världen lite grann.
Vilken klok vän du har. Som dessutom "vågade" fråga dig. Mycket fint skrivet av dig - och tänkvärt. Tack för att du delade med dig. Var rädd om dig.
Kram
Nu är det snart fyra år sedan min dotter tog sitt liv en vacker försommardag. Min kropp värker för den minns det som hände men själen har funnit ro och jag kan för första gången sedan hon lämnade mig känna glädje över våren igen...kram på er alla
Min dotter tog sitt liv för två år sedan,och jag har nog börjat acceptera att hon är borta.Ibland kommer saknaden över mig som ett hugg ibröstet,vissa dagar känner jag mig så vemodig och sorgsen.Hon var duktig på att måla och teckna,så jag har haft en utställning med hennes alster. Att göra detta hjälpte mig att bearbeta sorg och saknad.Kram
Acceptans är svårt. Jag kan acceptera att Linnéa är död. Men att det i sin tur betyder att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det, kan jag inte acceptera.
både och måste jag säga. rationellt ja. emetionellt...inte alltid. Känslomässigt kan jag det från och till.
Det finns inget jag kan ändra på, hur mycket jag än önskar att jag hade kunnat.
