trosteboken

För en tid sen var jag med om något ovanligt. Så ovanligt att jag skulle vilja skriva, att det nästan var en surrealistisk upplevelse. Men samtidigt så vacker och, ja, kärleksfull.

Jag var som vanligt lite för sen ner till tåget, för att ta mig in till staden. Så, med jäktande steg och lite högre puls, halkade jag fram i nyfälld snö, som snyggt maskerade den hala isen under.... När jag väl började närma mig stationen, så såg jag att det var rätt mycket folk på perrongen. Och mycket riktigt, så var ett tåg inställt. Och för säkerhetsskull var det efterföljande, försenat.

Suck. En il av irritation for runt i kroppen och den blev inte mindre när jag konstaterade att alla Metro var slut. Eftersom mer snö, ganska ymnigt, fortsatte att falla ner såg jag mig om efter en plats i en kur. Till min förvåning såg jag en, längre bort, som nästan var tom? Konstigt. Fullt med folk, men i just den stod bara en människa. När jag sakta närmar mig så ser jag att det står en kvinna där. Funderar på om hon kanske kan vara i min ålder. Inte helt lätt att avgöra nu när alla har så mycket kläder på sig. Det är lite lustigt att jag ändå noterar och kommer ihåg att hon har jeans, läderstövlar, en mörkbrun kappa och en liten söt mössa, som verkar hemstickad. Men? Hon gråter? Inte hejdlöst, inte hysteriskt. Det är rent av stillsamt. Men det är väldigt tydligt att hon gråter. Jag ser mig runt omkring, så där som man gör när man blir nervös och osäker. Jag möter en annan mans blick och han skakar på huvudet och himlar med ögonen. Jag känner att jag blir arg för att han gör den gesten och samtidigt blir jag arg på mig själv, för att jag känner mig så osäker och obekväm.

Jag kommer att tänka på ett citat av Nalle Puh; ” Det är inte svårt att vara  modig, om man inte är rädd.”

 Jag bestämmer mig för att vara Nalle Puh. Jag går fram till den stillsamt gråtande kvinnan. Jag frågar; ”Hur är det fatt?” Hinner i samma sekund fundera på var just det uttrycket kommer ifrån?! Låter som någonting min älskade mormor skulle kunna ha sagt. Märkligt.

Kvinnan tittar, skyggt, upp på mig, tittar sen ner och skakar på huvudet i en ”nej-gest”. Men, väldigt långsamt. Jag frågar; ”Kan jag göra någonting för dig?” Återigen tittar hon upp. Den här gången lite längre. ”Nej-gesten” är den här gången näst intill osynlig. Men jag noterar den.

Hela min uppväxt skriker i mig: ”Gå därifrån! Lämna kvinnan ifred!” Men i mitt hjärta känns någonting annat. Jag går lite närmare och frågar; ”Får jag hålla om dig?”. Jag kan inte beskriva blicken jag får nu. Men den är en blandning av sorg, osäkerhet, djup och förvåning. Hon rör inte på huvudet. Så jag kramar om henne. Hon gråter. Jag hör tåget komma intuffande. Hon kramas tillbaka. Tåget börjar gnisslande stanna vid perrongen. Gråten lägger sig.

Hon släpper mig sakta och jag följer med. Hon tittar upp på mig och säger; ”Tack.”

Jag lyckas hindra mig själv från att säga ”varsågod” och låter istället hennes tack landa i mitt hjärta. Hon går mot en av vagnarna, jag mot en annan.

Jag kände mig lycklig hela dagen.