trosteboken

Min morfar dog för snart 29 år sedan. Ändå kan sorgen och saknade efter honom, bara slå till. Oftast, när det gäller mig, så är det i stunder när livet känns tungt, otryggt eller kämpigt. Morfar hade en alldeles speciell betydelse för mig. Han var en slags ställföreträdande Pappa, eftersom min biologiska aldrig fanns närvarande. Och han var en fantastisk ”stand-in”. Att han även hade dåliga sidor har jag förstått, men det jag minns är hans enorma värme. Han var rent fysiskt som en kamin, men var också så varmt kärleksfull. Han hade en bubblig humor, var full av bus. En jul, när jag var 10 år och hade fått skridskor, så tog han ut mig på en provtur efter klockan 12 på natten. Trots mormors och min mammas, rätt kraftfulla, protester. Det var stort för en 10-årig grabb!  Han kunde när som helst sätta igång och sjunga. Han var Tenor och sjöng i kör, så sjunga kunde han! I köket kunde ha få en falukorv att bli en lyxmåltid. Såg alltid möjligheter. Sen var han också en sådan människa som alltid ställde upp för andra. Så hjälpsam, på ett helt ovillkorat sätt.

När jag växte upp så ville jag vara som morfar. Det var på inget sätt ett medvetet beslut. Bara en tanke och en önskan. För ungefär 10 år sedan så blev det dock ett vaket, bestämt och ytterst medvetet beslut. Jag bestämde mig för att ta hjälp av den energi som, faktiskt, också finns i minnet av honom. Allt det goda. Jag bestämde mig för att fråga mig i tunga stunder; ”Hur skulle morfar ha mött det här problemet?” Och jag funderade också på vilka egenskaper som jag tyckte så mycket om hos honom, som jag kunde utveckla hos mig själv?

Nu är det snart nyårsafton och ett nytt år börjar. Det gamla är över och ingenting går att ändra på. Men man kan alltid ta nya beslut och ge sig själv och kanske andra löften inför det nya.

Tänk om ett löfte till dig själv skulle vara att titta på alla de goda egenskaper som fanns hos den person – som du just nu saknar – och ha en intention att vara mer i den energin? Han eller hon som är saknad kanske var kreativ och skapande, rolig, godhjärtad, hjälpsam, varm och kärleksfull, busig och nyfiken, underhållande, eller något annat som du ser som en härlig förmåga?

Så ett löfte skulle kunna vara att undersöka den här energin hos dig själv. Att åtminstone våga vara lite nyfiken på hur det skulle vara att utveckla en ny egenskap hos dig själv, eller bara förädla en som du redan har. Som du kanske har glömt bort… Och du har ju hjälp också! Oavsett religiös eller andlig tro, eller brist på detta så kan vi ju konstatera att minnen ”lever kvar”. Jag har själv haft mycket glädje och hjälp av det här. Det är lite som att ha kontakt med morfar. Jag ”vet” vad han skulle säga, hur han skulle uppmuntra mig och hur han skulle gilla att jag mår bra och känner lycka.

Sjungandet har jag dock lagt på hyllan. Någon Tenor är jag inte.

Men jag lyssnar gärna på Andreas Bocelli…

Gott Nytt År !

Den här tiden, någon dag före julafton, så är de allra flesta av oss fullt sysselsatta med att skapa möjligheter, överraskningar, harmoni, dofter, glädje, varma möten och inslagna paket. Många, många ser fram emot den kommande julen och att få träffa nära och kära. Dela på den inhandlade tillagade maten och ibland den egentillverkade och tillagade maten. Förväntningarna är ofta stora. Både hos stora och små. Nu ska det myzas!

Bilden av julaftonen är ofta inramad av den vita, vita snön. Ett lätt snöfall som blinkar till mot gatlyktorna, stojiga skratt från barn bortom kullen som åker på nya pulkor och kälkar. Utanför står marschaler och hälsar välkommen. När den grankransberikade dörren öppnas så slås man av doften av griljerad skinka, glögg, granris och morfars alldeles för starka påläggning av rakvatten. Innanför möts vi av vänner och släktingar, rödbrusiga barn som mer tittar på kassarna man bär in, än på en själv. Vi minns ju också hur det var att vara liten. Vilken spänning att se alla dessa klappar. Vackert inslagna i färgglada papper och man försökte febrilt att hinna med att läsa vem dom var till när de lades under granen. Sen väntar glögg och pepparkakor, julemat och sång, glada skratt, en munter historia, Kalle Anka klockan 15. Och sen en fortsatt afton med värme av och från varandra.

För många är dock julen en sorgens tid. Som så många andra högtidsdagar. Den man saknar är mer närvarande i tankar och känslor och det ökar på sorgen. Alla dofter, maträtter, ljus, paket och sånger är minnen, som är kopplade till personen som inte längre finns. Minnen som väcks till liv av doften från granen, Ave Marie från någon Tenor, en stol som ingen sitter på. Och saknaden blir ideligen väckt. Det var ju just vid såna här tillfällen som vi var så nära, så kära, så kärleksfulla och hade så roligt. Sorgen och smärtan är än mer påtaglig. För att vi minns. Julefriden lyser här med tydlig frånvaro. Det kan aldrig bli som det var förut. Och det blir så fruktansvärt sant, vid dessa stunder.

Och det är helt ok att fira julen med sorgen närvarande, om det är ett val. Om du vill, tror och är övertygad om att det är viktigt för att hedra människan som är borta.

Men, om du för en stund, förflyttar dina tankar till när du var barn? Försöker komma ihåg den mest fantastiska julen som du någonsin haft. När just du hade den snyggaste granen, när du lekt i snön hela dagen, när familjen var med och lekte lekar, när du fick lova att bara äta köttbullar och prinskorv och slapp alla annan mat, när klapparna låg i drivor under granen och du fick ”alla” de julklappar du ville. Kanske har du haft en sån jul? Minns den för en stund. Gå in i minnet och gör det tydligt. Hur kändes det att vara så där glad och förväntansfull? Kanske, kanske får du en annan känsla i kroppen. Kanske, kanske får du en annan information om dig själv. Att du kan glädjas, att du kan göra vissa saker själv, lite annorlunda, för att flytta fokus. Du kanske rent av bestämmer dig för att strunta i rödkålen och Moster Sivs inlagda sill (som du egentligen aldrig har gillat) och koncentrera dig på det som är gott. Du kanske kan utmana kusinerna på snöbollskrig? Se på hela Kalle Anka och säg alla repliker högt (du kan dom!). Ha lite kul. Försök.

Sorgen blir på inget sätt mindre värd, för att du har glädje, lycka och harmoni en stund. Sorgen finns alltid tillgänglig. Ingen glöms bort. Men visst behöver man vila ibland och uppleva något annat. Och tänk om det kan vara ett val, ibland…

Ha en God Jul !