Jag kommer aldrig över det.
En gammal vän som jag inte pratat med på länge ringde häromdagen. Vi pratade lite om ditten och datten, om vad som har hänt sedan vi sist talades vid och vilka gemensamma bekanta vi fortfarande har kontakt med. Plötsligt frågade min vän mig om jag "kommit över" sonens bortgång. Det var länge sedan jag fick den frågan av någon, så jag blev lite ställd. Efter att ha funderat en mikrostund svarade jag att jag inte kommit över det, och att det inte är något som man kommer över. Jag lever med sorgen efter min son varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte tänker intensivt på honom hela tiden. Faktum är att man som förälder lever med sitt döda barn lika mycket som man gjorde medan han levde. Den stora skillnaden är att minnesbanken inte hela tiden fylls på med nya upplevelser och nya känslor. Och att saknaden finns där hela tiden. Men det är ett naturligt tillstånd för mig. Inte konstigt, främmande eller skrämmande på något sätt alls. Det är så livet är. 
Jag lever ett gott liv idag och jag är nöjd med mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för de åren jag fick med min son, även fast de var kämpiga. Jag har det bra ekonomiskt och jag ser ljust på framtiden med många möjligheter till självförverkligande, utveckling och lycka. Många upplever nog mig som positiv. Kanske var det det som min vän menade när han undrade om jag "kommit över det". Att man går vidare med sitt liv och bygger upp något nytt igen. Jag undrar vad min vän skulle ha sagt om han sett mig på bussen häromdagen då ett minne plötsligt sköljde igenom mig. För en stund sveptes jag bort i känslor och mina ögon tårades. Men är det inte sådana saker som egentligen kan hända vem som helst? Alla bär vi på minnen med starka känslor, eller upplevelser som har berört oss. Kanske har vi hört någon berätta en historia som berört oss mycket och vi får tårar i ögonen av delad glädje, sorg eller annan stark känsla när vi blir påminda om det. Det är aldrig någon som frågar oss om vi "kommit över det", eller...?
Jag är tacksam över att jag fortfarande känner sorg och saknad och att de känslorna kan leva tillsammans med alla andra känslor utan att förskjutas. För mig innebär det att jag inte är rädd för att känna sorg, utan tvärtom så är sorgen min kompis som hjälper mig att bearbeta saknaden och att gå vidare i mitt liv. Jag kommer aldrig över det.
Monica
