Acceptans
Efter min systers självmord sa folk åt mig att jag måste lära mig att acceptera hennes död.
Jag funderade länge och intensivt på vad acceptans betydde för mig. Faktiskt så intensivt att det bara blev till ett ord utan innebörd, som jag vred och vände på. Jag visste inte vad det egentligen betydde. Och hur gjorde man för att nå acceptans?
Nu har det gått nio månader och häromdagen berättade en nära vän om hur hon brukade gå och tänka igenom hemska händelser efteråt, älta förloppet och upprepa "om jag bara hade gjort så ... kanske det inte hade hänt". Trots att hon egentligen visste att det inte gick att ändra.
Så såg hon rakt på mig och frågade om jag fortfarande gick och ältade eller om jag hade accepterat att det hade hänt?
I det ögonblicket förstod jag vad acceptans betydde. Jag försöker inte längre ändra på händelseförloppet, jag har äntligen slutat tänka "om jag bara hade ringt den där kvällen så kanske hon hade levt nu". Det finns inget jag kan ändra på, hur mycket jag än önskar att jag hade kunnat. Det är en skillnad mellan att veta det rent logiskt och att acceptera det i sitt hjärta.
Jag har accepterat att min syster är död.
Carina Cortés
