trosteboken

När det ofattbara inträffar, så står vi handfallna. Smärtan är outhärdlig, bitande, tärande, förlamande. Vi ser oftast ingen utväg, inget ljus i tunneln. Det mörka, svarta avgrundsdjupet ger en känsla av att falla. Att vara utan all möjlig räddning. När någon, som vi älskar, försvinner. Så blir det ett stort, stort tomrum. Det fattas något och någon i vårt liv.

Trots det, beskriver många, hur de – på något sätt – hittar tillbaka till livet. Till stunder av livsglädje och njutning. Betyder det att sorgen är borta? Nej, jag tror, att den bara har bytt skepnad. Den har kanske gått från att vara diktatoriskt allenarådande i kropp och själ, till att bli en del av dig. En del som du oftare, åtminstone ibland, kan tämja och styra, en del som du också vårdar och bejakar. Allt det här är en process och den tar olika lång tid. Hur du når dit och hittar ork, mod och mening för att komma dit, är enormt individuellt. Nu, om någonsin, är det viktigt att lita till sig själv. Men jag tror att självacceptansen är väldigt, väldigt viktig! Att acceptera och godkänna sig själv och alla de delar av livet som finns. Att det är OK och bra att ibland vara i sin sorg och tillåta sig att bete sig på det sätt som ger utlopp för de känslor och tankar man har. Men det är lika viktigt att tillåta sig själv njutning, glädje, upplevelser och lycka. Och det är också OK.

I Trösteboken så har Monica Petersson skrivit ett jättefint stycke, som hon kallar
”I mitt hjärta bor kärleken och sorgen. De är sambos”

Det är en väldigt fin beskrivning av vad livet kan ge, om du ger dig själv chansen och tillåtelsen att fortsätta att leva med b å d e glädje och sorg.

Kärlek