trosteboken

De flesta av oss har alldeles nyss firat Midsommar. En traditionell högtid, som förknippas med färskpotatis, sill och nubbe. Promenader till festplatser, där en lövad stång är själva centrum och dans, musik och glada människor är själva omgivningen. Ett tillfälle för möten med släktingar och vänner, där glädjen och lusten till den härliga svenska sommaren ska firas in med alla möjliga attribut.

Som många andra högtider, så är det också en sorgetid för alla som saknar någon. Någon som fattas. Någon annan sitter på den stol som just den älskade personen alltid satt på.  Eller också gapar den tom, för att man vill att det ska vara så. Små, små saker påminner ständigt om sorgen och saknaden. Men, just vid högtider blir mängden av minnen extra tydligt. Det kan börja redan på morgonen när fåglarna börjar sjunga extra tidigt. Det kan vara doften av den specialinlagda Midsommarsillen, som har en skarp doft av en ovanlig krydda. Det kan vara den lilla, nästan osynliga fläcken på den fina linneduken. Både fläcken och duken bär på minnen. Vid dukningen blir man osäker och undrar vem som ska sitta på just den platsen. När gästerna kommer och har sommarblommor med sig, så drar sig ögonen - som en magnet - till den speciella blomman med de vackra färgerna Den som alltid fanns på bordet. Vid lunchen sjunger någon en gammal sång och tårarna kommer. Efter lunchen börjar några spela Krocket och just då saknar man det där oerhört säregna och sprudlande skrattet extra mycket.

När sommarkvällen känns lite mer ljummen, och man söker sig ner till vattnet. Både för ett svalkande dopp och för att få vara ifred. Så är den saknade än mer närvarande i sinnet och man påminns än mer om den smärtsamma frånvaron.

Sorgen finns där, hela tiden. Ibland tar den stor plats och ibland lite mindre. Men just de där stunderna, de här högtiderna, där seder och ritualer förut kändes trygga och kärleksfulla. Där tar sorgen större plats.

För det fattas någon, som förut alltid var med och var en del i firandet.

//Peter