trosteboken

Den här tiden, någon dag före julafton, så är de allra flesta av oss fullt sysselsatta med att skapa möjligheter, överraskningar, harmoni, dofter, glädje, varma möten och inslagna paket. Många, många ser fram emot den kommande julen och att få träffa nära och kära. Dela på den inhandlade tillagade maten och ibland den egentillverkade och tillagade maten. Förväntningarna är ofta stora. Både hos stora och små. Nu ska det myzas!

Bilden av julaftonen är ofta inramad av den vita, vita snön. Ett lätt snöfall som blinkar till mot gatlyktorna, stojiga skratt från barn bortom kullen som åker på nya pulkor och kälkar. Utanför står marschaler och hälsar välkommen. När den grankransberikade dörren öppnas så slås man av doften av griljerad skinka, glögg, granris och morfars alldeles för starka påläggning av rakvatten. Innanför möts vi av vänner och släktingar, rödbrusiga barn som mer tittar på kassarna man bär in, än på en själv. Vi minns ju också hur det var att vara liten. Vilken spänning att se alla dessa klappar. Vackert inslagna i färgglada papper och man försökte febrilt att hinna med att läsa vem dom var till när de lades under granen. Sen väntar glögg och pepparkakor, julemat och sång, glada skratt, en munter historia, Kalle Anka klockan 15. Och sen en fortsatt afton med värme av och från varandra.

För många är dock julen en sorgens tid. Som så många andra högtidsdagar. Den man saknar är mer närvarande i tankar och känslor och det ökar på sorgen. Alla dofter, maträtter, ljus, paket och sånger är minnen, som är kopplade till personen som inte längre finns. Minnen som väcks till liv av doften från granen, Ave Marie från någon Tenor, en stol som ingen sitter på. Och saknaden blir ideligen väckt. Det var ju just vid såna här tillfällen som vi var så nära, så kära, så kärleksfulla och hade så roligt. Sorgen och smärtan är än mer påtaglig. För att vi minns. Julefriden lyser här med tydlig frånvaro. Det kan aldrig bli som det var förut. Och det blir så fruktansvärt sant, vid dessa stunder.

Och det är helt ok att fira julen med sorgen närvarande, om det är ett val. Om du vill, tror och är övertygad om att det är viktigt för att hedra människan som är borta.

Men, om du för en stund, förflyttar dina tankar till när du var barn? Försöker komma ihåg den mest fantastiska julen som du någonsin haft. När just du hade den snyggaste granen, när du lekt i snön hela dagen, när familjen var med och lekte lekar, när du fick lova att bara äta köttbullar och prinskorv och slapp alla annan mat, när klapparna låg i drivor under granen och du fick ”alla” de julklappar du ville. Kanske har du haft en sån jul? Minns den för en stund. Gå in i minnet och gör det tydligt. Hur kändes det att vara så där glad och förväntansfull? Kanske, kanske får du en annan känsla i kroppen. Kanske, kanske får du en annan information om dig själv. Att du kan glädjas, att du kan göra vissa saker själv, lite annorlunda, för att flytta fokus. Du kanske rent av bestämmer dig för att strunta i rödkålen och Moster Sivs inlagda sill (som du egentligen aldrig har gillat) och koncentrera dig på det som är gott. Du kanske kan utmana kusinerna på snöbollskrig? Se på hela Kalle Anka och säg alla repliker högt (du kan dom!). Ha lite kul. Försök.

Sorgen blir på inget sätt mindre värd, för att du har glädje, lycka och harmoni en stund. Sorgen finns alltid tillgänglig. Ingen glöms bort. Men visst behöver man vila ibland och uppleva något annat. Och tänk om det kan vara ett val, ibland…

Ha en God Jul !