Nytt år, nya löften?
Min morfar dog för snart 29 år sedan. Ändå kan sorgen och saknade efter honom, bara slå till. Oftast, när det gäller mig, så är det i stunder när livet känns tungt, otryggt eller kämpigt. Morfar hade en alldeles speciell betydelse för mig. Han var en slags ställföreträdande Pappa, eftersom min biologiska aldrig fanns närvarande. Och han var en fantastisk ”stand-in”. Att han även hade dåliga sidor har jag förstått, men det jag minns är hans enorma värme. Han var rent fysiskt som en kamin, men var också så varmt kärleksfull. Han hade en bubblig humor, var full av bus. En jul, när jag var 10 år och hade fått skridskor, så tog han ut mig på en provtur efter klockan 12 på natten. Trots mormors och min mammas, rätt kraftfulla, protester. Det var stort för en 10-årig grabb! Han kunde när som helst sätta igång och sjunga. Han var Tenor och sjöng i kör, så sjunga kunde han! I köket kunde ha få en falukorv att bli en lyxmåltid. Såg alltid möjligheter. Sen var han också en sådan människa som alltid ställde upp för andra. Så hjälpsam, på ett helt ovillkorat sätt.
När jag växte upp så ville jag vara som morfar. Det var på inget sätt ett medvetet beslut. Bara en tanke och en önskan. För ungefär 10 år sedan så blev det dock ett vaket, bestämt och ytterst medvetet beslut. Jag bestämde mig för att ta hjälp av den energi som, faktiskt, också finns i minnet av honom. Allt det goda. Jag bestämde mig för att fråga mig i tunga stunder; ”Hur skulle morfar ha mött det här problemet?” Och jag funderade också på vilka egenskaper som jag tyckte så mycket om hos honom, som jag kunde utveckla hos mig själv?
Nu är det snart nyårsafton och ett nytt år börjar. Det gamla är över och ingenting går att ändra på. Men man kan alltid ta nya beslut och ge sig själv och kanske andra löften inför det nya.
Tänk om ett löfte till dig själv skulle vara att titta på alla de goda egenskaper som fanns hos den person – som du just nu saknar – och ha en intention att vara mer i den energin? Han eller hon som är saknad kanske var kreativ och skapande, rolig, godhjärtad, hjälpsam, varm och kärleksfull, busig och nyfiken, underhållande, eller något annat som du ser som en härlig förmåga?
Så ett löfte skulle kunna vara att undersöka den här energin hos dig själv. Att åtminstone våga vara lite nyfiken på hur det skulle vara att utveckla en ny egenskap hos dig själv, eller bara förädla en som du redan har. Som du kanske har glömt bort… Och du har ju hjälp också! Oavsett religiös eller andlig tro, eller brist på detta så kan vi ju konstatera att minnen ”lever kvar”. Jag har själv haft mycket glädje och hjälp av det här. Det är lite som att ha kontakt med morfar. Jag ”vet” vad han skulle säga, hur han skulle uppmuntra mig och hur han skulle gilla att jag mår bra och känner lycka.
Sjungandet har jag dock lagt på hyllan. Någon Tenor är jag inte.
Men jag lyssnar gärna på Andreas Bocelli…
Gott Nytt År !
Så himla fint skrivet! Jag tror verkligen att att man kan finna energier som man inte visste att man hade, i och med att tänka på den energi andra sprider och som andra har spridit. Tänk vilken kärlek att låta en persons energier få leva vidare, genom oss. Gott Nytt År!
Mycket klokt skrivet, när jag tänker på mina nära och kära som inte finns mer så är det just dom goda sidorna jag ser och efter att ha läst det du har skrivit så kommer jag defenetivt att ha det som mitt nyårslöfte: att söka efter deras goda egenskaper somm fattas mig!!
Gott nytt år på er och jag kommer fortsätta att läsa denna underbara blogg..
Klokt och underbart! Du har verkligen planterat in en tanke, en reflektion att bygga vidare på, till något vackert som jag kan bära med mig i mitt hjärta efter min son, men inte bara han utan också min pappa, morfar, mormor och gammelmormor. Alla var mycket viktiga personer för mig, var och en på sitt sätt. Förebilder är viktiga och det är lätt att glömma som vuxen, särskilt kanske när det gäller de som inte längre finns kvar, då sorg och saknad ofta tar mycket energi.
Mycket tänkvärt och bra, du skriver så fint! Idag är första dagen på detta nya år och jag tror verkligen på att ta det bästa med sig från de nära som inte finns hos oss längre.
Insiktsfulla ord och mycket fint formulerat. Det är en fin tanke som jag tror är viktig också för bearbetningen i sorgen, även om man inte till fullo kan ta till sig den helt förrän efter många år.
Mycke tänkvärt o bra skrivet,får insperation när jag läser det du har skrivit o skriver till en....Kram o Godfortsättning:)
Denna text läser jag när jag är ledsen över min älskade mor. Jag har läst den många gånger.
Min mor lever ...men är inte riktigt här. Och jag saknar henne så.
Tack för att du visade mig hit. En sån fin beräattelse och kärleksförklaring till din morfar. och jag blir så glad när jag läser att fler känner och tänker som jag gör.
Vi kan ändra på så mycket till det bättre i våra liv genom medvetna val. Alltför ofta låter man bara tankar och känslor gå på rutin och i gamla invanda hjulspår.
Vi väljer alldeles för ofta att endast fokusera på det som gör ont, det vi saknar och det som fattas oss. Istället för att bära saknaden med oss men använda den positiva och kraftfulla energin till något som gör gott för oss.
Vi behöver inte leva i skuggan av livet för att någon fattas oss. Vi kan leva i fullt ljus och till vår fulla potential och vara lyckliga trots det onda som livet åsamkat oss.
Det är underbart att känna att så mycket av en saknad människa lever vidare genom oss som är kvar. Det är underbart att känna hur man kan vända en smärtsam och nedåtgående saknad till en hyllning och bejakande av livet.
tack!
Fint Annika! Visst finns energin där, om vi försöker känna den. Det kan absolut var smärtsamt, för saknaden kommer också. Men de som en gång funnits, lever då kvar, om än subtilt.
