Jag kommer aldrig över det.

En gammal vän som jag inte pratat med på länge ringde häromdagen. Vi pratade lite om ditten och datten, om vad som har hänt sedan vi sist talades vid och vilka gemensamma bekanta vi fortfarande har kontakt med. Plötsligt frågade min vän mig om jag "kommit över" sonens bortgång. Det var länge sedan jag fick den frågan av någon, så jag blev lite ställd. Efter att ha funderat en mikrostund svarade jag att jag inte kommit över det, och att det inte är något som man kommer över. Jag lever med sorgen efter min son varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte tänker intensivt på honom hela tiden. Faktum är att man som förälder lever med sitt döda barn lika mycket som man gjorde medan han levde. Den stora skillnaden är att minnesbanken inte hela tiden fylls på med nya upplevelser och nya känslor. Och att saknaden finns där hela tiden. Men det är ett naturligt tillstånd för mig. Inte konstigt, främmande eller skrämmande på något sätt alls. Det är så livet är.



Jag lever ett gott liv idag och jag är nöjd med mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för de åren jag fick med min son, även fast de var kämpiga. Jag har det bra ekonomiskt och jag ser ljust på framtiden med många möjligheter till självförverkligande, utveckling och lycka. Många upplever nog mig som positiv. Kanske var det det som min vän menade när han undrade om jag "kommit över det". Att man går vidare med sitt liv och bygger upp något nytt igen. Jag undrar vad min vän skulle ha sagt om han sett mig på bussen häromdagen då ett minne plötsligt sköljde igenom mig. För en stund sveptes jag bort i känslor och mina ögon tårades. Men är det inte sådana saker som egentligen kan hända vem som helst? Alla bär vi på minnen med starka känslor, eller upplevelser som har berört oss. Kanske har vi hört någon berätta en historia som berört oss mycket och vi får tårar i ögonen av delad glädje, sorg eller annan stark känsla när vi blir påminda om det. Det är aldrig någon som frågar oss om vi "kommit över det", eller...?

Jag är tacksam över att jag fortfarande känner sorg och saknad och att de känslorna kan leva tillsammans med alla andra känslor utan att förskjutas. För mig innebär det att jag inte är rädd för att känna sorg, utan tvärtom så är sorgen min kompis som hjälper mig att bearbeta saknaden och att gå vidare i mitt liv. Jag kommer aldrig över det.

 

Monica


Kommentarer
Postat av: angelica

"För en stund sveptes jag bort i känslor och mina ögon tårades. Men är det inte sådana saker som egentligen kan hända vem som helst? Alla bär vi på minnen med starka känslor, eller upplevelser som har berört oss." detta berörde mig mycket =) fint skrivet..kram

2010-08-16 @ 12:39:18
Postat av: susanna johansson

Det du skriver om att sorgen blivit din kompis berör mig starkt.

Det är bara 4½ månader sen jag miste mni son så allt är mörker o kaos.

Men jag hoppas en dag kunna bli "vän" med min smärta brukar jag säga o att då kunna känna glädje bredvid den.

Det är väl ungefär så du skriver.

Kram

2010-08-16 @ 12:40:10
Postat av: Vicky

jag miste min pappa i suicid för 8 månader sedan. När min sorg blir som tyngst brukar jag tänka på något som bergravningsförrättaren sa på pappas begravning: Att sorg och saknad kan bara finnas där kärlek och omtanke funnits innan. Då är precis så det är. Sorgen i sig kan vara en tröst precis som du skriver. Man kan aldrig komma över någon man älskat, aldrig någonsin. Han sa många kloka ord underbegravningen.

2010-08-16 @ 12:51:24
Postat av: Eva Persson

Ja, så rätt, man kommer inte över sitt barn, man lever med det på ett annat sätt bara.

Jag brukar ställa en motfråga, tror Du verkligen det är möjligt att komma över sitt barn ?



Frågan är nog fel ställd, man skulle kunna ge ett svar om de frågade om man kommit vidare i sorgen, för det har man på nåt sätt, dess ansikte förändras ju med tiden.



Kram från Eva

2010-08-16 @ 13:08:54
Postat av: Birgitta

Nej,sitt eget barn kan man aldrig "komma över",barnet som man burit inom sig,fött,följt i uppväxten,med både glädjeämnen och bekymmer...och älskat så mycket man bara kan.Jag har min dotter med mig varje dag inom mig,hon finns där hela tiden.



Kram från Birgitta

2010-08-16 @ 15:33:50
Postat av: Lise

Så fint skrivet och beskrivet, blir rörd. Har nyligen själv blivit mamma och jag kan bara föreställa mig din sorg. Klart man aldrig kan "komma över" en sådan sak att ens barn rycks bort från livet. Blir så varmt berörd över att du ändå beskriver hur man faktiskt kan lära sig att leva med sorgen och tillåta sig att må bra. Kram /Liselotte

2010-08-16 @ 21:09:41
Postat av: Pernilla Sellergren Christians änglamamma

så bra och fint du skriver! Nä man kan aldrig komma över sitt barn. Man kan aldrig heller acceptera att ens barn är borta, man kanske kan acceptera själva händelsen så småningom men inte att barnet är borta. Jag tänker på min son varje dag, kanske inte varje sekund,minut eller timme numera men flera gånger om dagen tänker jag på honom, ibland med glädje och ibland med sorg och saknad och någon enstaka gång till och med med ilska! Aldrig kommer jag att komma över min son, han är en del av mig, en del av mitt liv och kommer alltid att finnas i mitt liv även om han nu bor i Änglarnas stad.

2010-08-16 @ 23:53:19
URL: http://www.christiansellergren.se
Postat av: Carin

Jag har nyligen förlorat min dotter. Allt känns så jobbigt. Jag kommer heller aldrig acceptera att hon är borta.

2010-08-18 @ 12:00:41
Postat av: Gunilla

Nej, det är något som man aldrig kommer över...

Man bär för alltid med sig sin stora sorg och förlust men man bäddar in den i eget rum i sitt hjärta. På så vis bär man alltid med sig barnet man miste och man har sina minnen bevarade och plockar fram något av dem varje dag.



Kram Gunilla

2010-08-25 @ 10:58:09
URL: http://gunillasblogg-gunilla.blogspot.com/
Postat av: Ingeborg

Dina ord kunde vara mina. Sorgen är andra sidan av glädjen och saknaden av den som borta är gränslös. Dock finns inom oss en varm kärna av kärlek som minner oss om alla dagar vi fick tillsammans. Vi vet att vår Christopher finns där, "bakom den där tunna slöjan som vi inte kan se igenom än". Ibland kan vi till och med höra hans ljusa skratt. Livet går vidare och Christopher finns med oss och en dag har vi löftet att mötas, precis som han skrev i det sista meddelandet: "Vi ses igen!"

2010-09-06 @ 08:36:09
Postat av: Mollie

Väldigt bra skriven text.

2010-12-12 @ 10:57:49
Postat av: Mollie

Väldigt bra skriven text.

2010-12-12 @ 10:58:09
Postat av: Tove Birkeland Brandt

Jag kände så starkt då jag läste dina ord. Min son 17 år gammal valde att ta sitt liv genom att hänga sig den 2 Januari 2011. Min smärta är total, saknaden enorm och jag har svårt att fatta. Jag vet hur du känner och jag kommer aldrig sluta att sörja min son, kanske kan jag en dag acceptera att han är borta. Jag sa aldrig farväl på begravningen, jag lovade att vi ses igen. Livet är tungt just nu men jag måste orka, jag har flera barn och de behöver mig, jag har en make dock inte barnens far, men han är full av kärlek och han behöver mig. Själv sitter jag fast i sorgens klor just nu, men vill ändå tacka för att du gett mig hopp, att han aldrig kommer glömmas bort, att tiden inte kommer sudda bort. Tack.

2011-02-01 @ 20:23:35
URL: http://www.toves-tankar.bloggplatsen.se
Postat av: Monica Petersson

Tove:

Tack för dina ord. Det betyder mycket för mig också att få höra att mina upplevelser av sorg kan skänka ett sorts hopp eller förtröstan. Läs gärna Trösteboken om du inte redan har gjort det. Det finns många fina berättelser där att hämta styrka ur.

2011-02-25 @ 19:37:22
URL: http://www.livetsunder.se
Postat av: Marie Söderberg

..jag tro inte det var en slump jag hamnade här på sidan..även om detkan tyckas så eftersom det bara vare ett klick via FB stockholm, ett sorgens näste kanske man kan kalla dessa svar fast jag menar det i fin mening, vi är några stycken, jag delar era erfaneheter , det är inte förlust av mitt eget barn men har sorgens klor nära efte min syster förlorade sitt lilla barn för några år sedan. I senaste MAMA finns en fin artikel om detta av /om henne. Omfamnar er alla in en stor varm härlig kram/Marie

2011-03-29 @ 23:56:02
URL: http://www.dreamlifeincity.blogspot.com
Postat av: Barbro weismann

Dessa känslor känner jag väl igen. Nu har det gått 5 år av stor sorg. Min käraste son som jag tänker på varje dag.

2013-09-26 @ 01:22:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0