trosteboken

Söndags morgon, alla barnen hemma från olika länder efter sportlovsveckan, de sover. Jag har tänkt mycket på trosteboken.blogg men inte skrivit. Sedan i morse har jag legat länge och funderat på varför...

För att den berör så mycket, för att den påminner om det som gör så ont som är så smärtsamt och som aldrig försvinner. I vårt samhälle, i vår kultur kan man inte öppet leva med denna sorg och saknad som plötsligt har blivit en del av ens liv, en del av vem man är. Vad menar jag?? Jag tror att vi förväntas "ha kommit över sorgen " efter ett tag, att vi måste visa att vi går vidare, tar tag i våra liv igen, blir fungerande mammor, pappor, arbetstagare, arbetsgivare eller vad det nu var vi var eller gjorde innan döden kom till våra liv. Vi måste vara duktiga, ordentliga, pålitliga, förlitliga.

Jag vill inte vara något av det ibland.


Kan en gråtande människa vara pålitlig, den är nog ostabil?? I många år har jag inte gråtit de tårar som kommer från mina ögon men min själ har gråtit och gråtit och gråter även nu. Skillnaden är att jag låter de förlösande våta tårarna rinna ner ifrån mina kinder, jag låter tårarna och saliven välla upp och stocka sig i halsen.

Jag är ju ledsen.

Jag gråter när jag läser era texter, jag gråter för att i varje ord i varje bokstav som någon av er har skrivit kan jag känna den skärande smärtan, saknaden, förtvivlan hopplösheten, det lilla barnet vi alla blir när sorgen drabbar oss med en sådan kraft att vi inte ens förstår vad som har hänt. När det enda man vill är att återigen bli det lilla barnet ihoprullad nära sin mor med hennes beskyddande armar runt omkring sig, veta att hon kommer att slå iväg allt otäckt som försöker närma sig mig.

Jag tillåter mig att gråta ofta numera, t.ex. när jag läser om en läkares dagbok om hennes dag på Haiti, när jag läser en av mina patienters dödsönskningar skrivna på den vackraste poesi och tittar in i hans ögon och känner det helvetet han lever i, ser hans önskan att bara vilja dö och vet mina egna begränsningar att kunna hjälpa att kunna förändra, att få människor med så mycket smärta och sorg inom sig att kanske tro at bredvid tårarna kommer skrattet.

I många år har jag inte skrattat. Jag menar det där befriande skrattet, skrattet och glädjen över att bara vara här just nu. Men numera hör jag många gånger med förvåning en människa som skrattar så där gott och upptäcker att det kommer ifrån mig. Jag hör vänner säga att Sanna är en sådan positiv människa en rak människa. Hur har detta hänt? Jag vet inte men jag tror att det är för att jag låter alla mina känslor få vara del av mig. Jag döljer dem inte längre, jag är inte alltid korrekt. Jag följer inte alltid regler. När jag tycker något är fel talar jag om det, när någon berättar en historia som väcker sorg i mig visar jag det... Och! Jag skrattar mycket.
Jag har därmed blivit - till viss del för vissa människor - "speciell".  Ibland väcker det obehag, det påminner kanske om deras egen innebundna sorg, men för det mesta väcker det förvåning och nyfikenhet och därmed kan jag dela den lilla kunskap om hur jag har lärt mig att leva med mig med min sorg och den lever, den dör aldrig men den får lov att vara en del av vem jag är, Susanne.

Låt er aldrig luras att inte få lov att vara det ni vill vara med era upplevelser, glädje, sorg, hat, ilska, besvikenhet. För det är de människor som tillåter sig detta, som är de riktigt stabila.

Solen har gått upp här i Malmö och vi har återigen en ny dag att leva.

Spännande.

Sanna