trosteboken

 

Men ibland känns det bättre…

 

Det som drabbade mig kan inte tröstas bort. Livet "går inte vidare", "tiden läker inte alla sår". När andra människor säger att "det kommer att gå över" eller "du har ju din make/maka, ni kan skaffa nya barn, du måste tänka på dina barn, han/hon har det bra nu" så fyller det – oftast - ingen funktion. Även om det är välment och med en positiv intention, så känns det oftast, som en ren förolämpning…

 

För att ingen. Ingen!

Kan – e g e n t l i g e n – känna det jag känner, tänka mina tankar, gå i mina skor och uppleva mina sömnlösa drömmar?

Men, man kan förstå hur de tänker… De vill hjälpa till. Och eftersom det oftast är så obehagligt med människor som är ledsna, så letar de efter medel och verktyg, som kan skapa en förflyttning av sorgen. Den ska bort!

 

Det många glömmer bort är att sorg – under en livstid – är oundviklig- Någon, några kommer att lämna oss. Men vi har oftast ingen beredskap för sorgen, oavsett hur den uppstår. Därför är det på något sätt inte socialt accepterat att sörja ”hur som helst” eller ”hur länge som helst”.

 

Men, om man nu skiter i det! Och litar till sig själv. Och låter sorgen få bo inom sig och också få uttrycka sig, som, hur och när den vill! Är inte det naturligt? Är det inte så det är? Jag kan inte låta bli att – ännu en gång – gå till Monica Peterssons text: ”Sorgen och kärleken är sambos”. Så fint, så vackert, så äkta, så sant.

Och så mänskligt. Tänk efter…

 

När ni tänker på någon som ni saknar. Känner ni också kärleken?

 

Vi sörjer alla olika. Men jag tänker att den här kärlekskänslan, med tiden, kan få en större plats. Just för att jag accepterar att det är som det är. Att sorgen finns där, men också kärleken.

 

Kan då någon annan trösta bort ens sorg?

 

Kanske. Men jag tror att det mer handlar om en inre upplevelse. Och den kommer lättare till mig genom att möta andra människor som har en närhet till sorg och som ser den som en naturlig del av sitt liv. Där jag får se och känna hur de har hanterat och tänkt i sin sorg. Här öppnar sig genast möjligheten till att få nya intryck, men jag kan välja själv. Inga pekpinnar, bara iakttagelser från andra människor.

 

Peter Lundblads skivor ”Allt Betyder Allt” och ”Språnget” har bägge givit mig en insikt om hur sorg och kärlek kan uttryckas var för sig och också ihop. Det har fått mig att fundera på det viktiga i livet.

 

Peter Lundblad har med Van de Putte skrivit ”På liv och död”.

 

Du for utan ord en vinterdag

Allt tystnade runt omkring

Vi hade planer, Du och jag

Viktiga, goda ting

Vi lovade dyrt att när vi fick tid

En öl och en macka

Se´n skulle vi snacka

Men…

 

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

 

Min saknad har grävt hål i mig

Men ändå – jag har det bra

Förlåt, men jag glömde fråga Dig

Tog Du med dig minnen och kärleken?

Jag är inte färdig med livet på länge

Än…

 

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

 

Av missriktad hänsyn blev inget sagt

Om allt det där stora

Vi kunde förlora

Sén …

 

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

 

 

Kärlek

 

---------------------------------------------------------------------------

http://www.peterlundblad.nu/