Det går aldrig över.
Men ibland känns det bättre…
Det som drabbade mig kan inte tröstas bort. Livet "går inte vidare", "tiden läker inte alla sår". När andra människor säger att "det kommer att gå över" eller "du har ju din make/maka, ni kan skaffa nya barn, du måste tänka på dina barn, han/hon har det bra nu" så fyller det – oftast - ingen funktion. Även om det är välment och med en positiv intention, så känns det oftast, som en ren förolämpning…
För att ingen. Ingen!
Kan – e g e n t l i g e n – känna det jag känner, tänka mina tankar, gå i mina skor och uppleva mina sömnlösa drömmar?
Men, man kan förstå hur de tänker… De vill hjälpa till. Och eftersom det oftast är så obehagligt med människor som är ledsna, så letar de efter medel och verktyg, som kan skapa en förflyttning av sorgen. Den ska bort!
Det många glömmer bort är att sorg – under en livstid – är oundviklig- Någon, några kommer att lämna oss. Men vi har oftast ingen beredskap för sorgen, oavsett hur den uppstår. Därför är det på något sätt inte socialt accepterat att sörja ”hur som helst” eller ”hur länge som helst”.
Men, om man nu skiter i det! Och litar till sig själv. Och låter sorgen få bo inom sig och också få uttrycka sig, som, hur och när den vill! Är inte det naturligt? Är det inte så det är? Jag kan inte låta bli att – ännu en gång – gå till Monica Peterssons text: ”Sorgen och kärleken är sambos”. Så fint, så vackert, så äkta, så sant.
Och så mänskligt. Tänk efter…
När ni tänker på någon som ni saknar. Känner ni också kärleken?
Vi sörjer alla olika. Men jag tänker att den här kärlekskänslan, med tiden, kan få en större plats. Just för att jag accepterar att det är som det är. Att sorgen finns där, men också kärleken.
Kan då någon annan trösta bort ens sorg?
Kanske. Men jag tror att det mer handlar om en inre upplevelse. Och den kommer lättare till mig genom att möta andra människor som har en närhet till sorg och som ser den som en naturlig del av sitt liv. Där jag får se och känna hur de har hanterat och tänkt i sin sorg. Här öppnar sig genast möjligheten till att få nya intryck, men jag kan välja själv. Inga pekpinnar, bara iakttagelser från andra människor.
Peter Lundblads skivor ”Allt Betyder Allt” och ”Språnget” har bägge givit mig en insikt om hur sorg och kärlek kan uttryckas var för sig och också ihop. Det har fått mig att fundera på det viktiga i livet.
Peter Lundblad har med Van de Putte skrivit ”På liv och död”.
Du for utan ord en vinterdag
Allt tystnade runt omkring
Vi hade planer, Du och jag
Viktiga, goda ting
Vi lovade dyrt att när vi fick tid
En öl och en macka
Se´n skulle vi snacka
Men…
Där är du nu
Din resa gick fort
Här är jag nu
Med allt som vi trott
Var det nå´t mer
Vi borde ha gjort?
Jag tror det lilla blir det stora
Större än en kamp på liv och död.
Min saknad har grävt hål i mig
Men ändå – jag har det bra
Förlåt, men jag glömde fråga Dig
Tog Du med dig minnen och kärleken?
Jag är inte färdig med livet på länge
Än…
Där är du nu
Din resa gick fort
Här är jag nu
Med allt som vi trott
Var det nå´t mer
Vi borde ha gjort?
Jag tror det lilla blir det stora
Större än en kamp på liv och död.
Av missriktad hänsyn blev inget sagt
Om allt det där stora
Vi kunde förlora
Sén …
Där är du nu
Din resa gick fort
Här är jag nu
Med allt som vi trott
Var det nå´t mer
Vi borde ha gjort?
Jag tror det lilla blir det stora
Större än en kamp på liv och död.
Kärlek
---------------------------------------------------------------------------
http://www.peterlundblad.nu/
Så bra skrivet.
Många, många av de här tankarna har funnits i mitt innersta senaste tiden.
Och jag blivit bemött av det att "det går över..."
Det skulle ju har gått över enligt andra runtomkring mig... det är ju mer än två år sedan detta hände mig.
Regniga hälsningar...
Vad du skriver berör mig och får mig att reflektera över och ännu en gång rynka ögonbrynen åt hur dåligt rustade vi är att hantera andras sorg.
Inte så konstigt kanske. Hur hanterar vi egentligen barnens rädsla för döden ... Tidigt säger vi åt dem att "nejdå, mamma och pappa kommer inte att dö, inte att lämna dig. Oroa dig inte!" Borde vi introducera döden tidigare i barnens liv? Hur?
För visst är det hemskt att vi undviker våra vänner som drabbas av svår sorg - för att vi är rädda - rädda att säga fel saker. Och det gör vi ju naturligtvis. För vad kan vara rätt att säga, egentligen? Allt man säger i all välmening och valhänthet faller bara till marken och låter plumpt.
Och visst var jag likadan innan jag drabbades själv. Nu är jag inte längre rädd för andras sorg, eftersom jag kan relatera till min egen. Men hur når vi dit utan att själva behöva drabbas?
Sorgen är kärlekens baksida brukar jag säga och det är även titeln på min första bok.Sorgen följer med som ett brev på posten när döden tar den man älskar.
På frågan om jag saknar kärleken säger jag ja. Jag saknar Rickards omtänksamhet om oss i familjen, jag saknar jag närhet och gosiga kramar, jag saknar hans röst i våra samtal, i telefonsamtal. Jag kan t.om sakna hans irrition när han tyckte jag traggade lite väl mycket ibland, oftast välment och ur en mammas synvinkel...
Att mista ett barn är som att bli amputerad på en kroppsdel och det tar lång tid att lära sig leva efter förändrade livsvillkor:):):)
Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05
Jättefint skrivet,så bra formulerat.
Tiden läker inte dessa sår,gör tiden överhuvudtaget så att man glömmer hur ont det faktiskt gjorde?
kramar till alla
Så fina ord!
(Jag undrar om det är möjligt att få veta vem det är som skriver inläggen eller är det meningen att de ska vara anonyma?)
Kram!
Tjabba Tjena Hallå! :)
Allt bra?
Ha en toppen Sommar! :D
btw Sugen på en personlig design? Eller kanske en gratis header? Klicka dig in på min designsida, http://webbdesigners.webblogg.se
Kram. :)
Så skönt att läsa... min älskade lämnade mig, tog sitt liv för 10 månader sedan och jag är så rädd för allt jag fortfarande känner och tänker varje dag och natt. Då känns det fint att läsa det här - och förstå att jag inte misslyckas för att jag fortfarande SAKNAR varje minut, trots att jag gör allt jag någonsin kan för att fylla mitt liv med meningsfulla saker och positiva tankar - som ändå känns som de saknar mening... En ständig kamp! att "komma igen"!
Sommarkramar....
Här öppnar sig genast möjligheten till att få nya intryck, men jag kan välja själv.
