trosteboken

De flesta av oss har alldeles nyss firat Midsommar. En traditionell högtid, som förknippas med färskpotatis, sill och nubbe. Promenader till festplatser, där en lövad stång är själva centrum och dans, musik och glada människor är själva omgivningen. Ett tillfälle för möten med släktingar och vänner, där glädjen och lusten till den härliga svenska sommaren ska firas in med alla möjliga attribut.

Som många andra högtider, så är det också en sorgetid för alla som saknar någon. Någon som fattas. Någon annan sitter på den stol som just den älskade personen alltid satt på.  Eller också gapar den tom, för att man vill att det ska vara så. Små, små saker påminner ständigt om sorgen och saknaden. Men, just vid högtider blir mängden av minnen extra tydligt. Det kan börja redan på morgonen när fåglarna börjar sjunga extra tidigt. Det kan vara doften av den specialinlagda Midsommarsillen, som har en skarp doft av en ovanlig krydda. Det kan vara den lilla, nästan osynliga fläcken på den fina linneduken. Både fläcken och duken bär på minnen. Vid dukningen blir man osäker och undrar vem som ska sitta på just den platsen. När gästerna kommer och har sommarblommor med sig, så drar sig ögonen - som en magnet - till den speciella blomman med de vackra färgerna Den som alltid fanns på bordet. Vid lunchen sjunger någon en gammal sång och tårarna kommer. Efter lunchen börjar några spela Krocket och just då saknar man det där oerhört säregna och sprudlande skrattet extra mycket.

När sommarkvällen känns lite mer ljummen, och man söker sig ner till vattnet. Både för ett svalkande dopp och för att få vara ifred. Så är den saknade än mer närvarande i sinnet och man påminns än mer om den smärtsamma frånvaron.

Sorgen finns där, hela tiden. Ibland tar den stor plats och ibland lite mindre. Men just de där stunderna, de här högtiderna, där seder och ritualer förut kändes trygga och kärleksfulla. Där tar sorgen större plats.

För det fattas någon, som förut alltid var med och var en del i firandet.

//Peter

En gammal vän som jag inte pratat med på länge ringde häromdagen. Vi pratade lite om ditten och datten, om vad som har hänt sedan vi sist talades vid och vilka gemensamma bekanta vi fortfarande har kontakt med. Plötsligt frågade min vän mig om jag "kommit över" sonens bortgång. Det var länge sedan jag fick den frågan av någon, så jag blev lite ställd. Efter att ha funderat en mikrostund svarade jag att jag inte kommit över det, och att det inte är något som man kommer över. Jag lever med sorgen efter min son varje dag, ja faktiskt varje stund även om jag inte tänker intensivt på honom hela tiden. Faktum är att man som förälder lever med sitt döda barn lika mycket som man gjorde medan han levde. Den stora skillnaden är att minnesbanken inte hela tiden fylls på med nya upplevelser och nya känslor. Och att saknaden finns där hela tiden. Men det är ett naturligt tillstånd för mig. Inte konstigt, främmande eller skrämmande på något sätt alls. Det är så livet är.



Jag lever ett gott liv idag och jag är nöjd med mycket i mitt liv. Jag är oerhört tacksam för de åren jag fick med min son, även fast de var kämpiga. Jag har det bra ekonomiskt och jag ser ljust på framtiden med många möjligheter till självförverkligande, utveckling och lycka. Många upplever nog mig som positiv. Kanske var det det som min vän menade när han undrade om jag "kommit över det". Att man går vidare med sitt liv och bygger upp något nytt igen. Jag undrar vad min vän skulle ha sagt om han sett mig på bussen häromdagen då ett minne plötsligt sköljde igenom mig. För en stund sveptes jag bort i känslor och mina ögon tårades. Men är det inte sådana saker som egentligen kan hända vem som helst? Alla bär vi på minnen med starka känslor, eller upplevelser som har berört oss. Kanske har vi hört någon berätta en historia som berört oss mycket och vi får tårar i ögonen av delad glädje, sorg eller annan stark känsla när vi blir påminda om det. Det är aldrig någon som frågar oss om vi "kommit över det", eller...?

Jag är tacksam över att jag fortfarande känner sorg och saknad och att de känslorna kan leva tillsammans med alla andra känslor utan att förskjutas. För mig innebär det att jag inte är rädd för att känna sorg, utan tvärtom så är sorgen min kompis som hjälper mig att bearbeta saknaden och att gå vidare i mitt liv. Jag kommer aldrig över det.

 

Monica

Men ibland känns det bättre…

Det som drabbade mig kan inte tröstas bort. Livet "går inte vidare", "tiden läker inte alla sår". När andra människor säger att "det kommer att gå över" eller "du har ju din make/maka, ni kan skaffa nya barn, du måste tänka på dina barn, han/hon har det bra nu" så fyller det – oftast - ingen funktion. Även om det är välment och med en positiv intention, så känns det oftast, som en ren förolämpning…

För att ingen. Ingen!

Kan – e g e n t l i g e n – känna det jag känner, tänka mina tankar, gå i mina skor och uppleva mina sömnlösa drömmar?

Men, man kan förstå hur de tänker… De vill hjälpa till. Och eftersom det oftast är så obehagligt med människor som är ledsna, så letar de efter medel och verktyg, som kan skapa en förflyttning av sorgen. Den ska bort!

Det många glömmer bort är att sorg – under en livstid – är oundviklig- Någon, några kommer att lämna oss. Men vi har oftast ingen beredskap för sorgen, oavsett hur den uppstår. Därför är det på något sätt inte socialt accepterat att sörja ”hur som helst” eller ”hur länge som helst”.

Men, om man nu skiter i det! Och litar till sig själv. Och låter sorgen få bo inom sig och också få uttrycka sig, som, hur och när den vill! Är inte det naturligt? Är det inte så det är? Jag kan inte låta bli att – ännu en gång – gå till Monica Peterssons text: ”Sorgen och kärleken är sambos”. Så fint, så vackert, så äkta, så sant.

Och så mänskligt. Tänk efter…

När ni tänker på någon som ni saknar. Känner ni också kärleken?

Vi sörjer alla olika. Men jag tänker att den här kärlekskänslan, med tiden, kan få en större plats. Just för att jag accepterar att det är som det är. Att sorgen finns där, men också kärleken.

Kan då någon annan trösta bort ens sorg?

Kanske. Men jag tror att det mer handlar om en inre upplevelse. Och den kommer lättare till mig genom att möta andra människor som har en närhet till sorg och som ser den som en naturlig del av sitt liv. Där jag får se och känna hur de har hanterat och tänkt i sin sorg. Här öppnar sig genast möjligheten till att få nya intryck, men jag kan välja själv. Inga pekpinnar, bara iakttagelser från andra människor.

Peter Lundblads skivor ”Allt Betyder Allt” och ”Språnget” har bägge givit mig en insikt om hur sorg och kärlek kan uttryckas var för sig och också ihop. Det har fått mig att fundera på det viktiga i livet.

Peter Lundblad har med Van de Putte skrivit ”På liv och död”.

Du for utan ord en vinterdag

Allt tystnade runt omkring

Vi hade planer, Du och jag

Viktiga, goda ting

Vi lovade dyrt att när vi fick tid

En öl och en macka

Se´n skulle vi snacka

Men…

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

Min saknad har grävt hål i mig

Men ändå – jag har det bra

Förlåt, men jag glömde fråga Dig

Tog Du med dig minnen och kärleken?

Jag är inte färdig med livet på länge

Än…

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

Av missriktad hänsyn blev inget sagt

Om allt det där stora

Vi kunde förlora

Sén …

Där är du nu

Din resa gick fort

Här är jag nu

Med allt som vi trott

Var det nå´t mer

Vi borde ha gjort?

Jag tror det lilla blir det stora

Större än en kamp på liv och död.

Kärlek

---------------------------------------------------------------------------

http://www.peterlundblad.nu/

Efter min systers självmord sa folk åt mig att jag måste lära mig att acceptera hennes död.

Jag funderade länge och intensivt på vad acceptans betydde för mig. Faktiskt så intensivt att det bara blev till ett ord utan innebörd, som jag vred och vände på. Jag visste inte vad det egentligen betydde. Och hur gjorde man för att nå acceptans?

Nu har det gått nio månader och häromdagen berättade en nära vän om hur hon brukade gå och tänka igenom hemska händelser efteråt, älta förloppet och upprepa "om jag bara hade gjort så ... kanske det inte hade hänt". Trots att hon egentligen visste att det inte gick att ändra.
Så såg hon rakt på mig och frågade om jag fortfarande gick och ältade eller om jag hade accepterat att det hade hänt?

I det ögonblicket förstod jag vad acceptans betydde. Jag försöker inte längre ändra på händelseförloppet, jag har äntligen slutat tänka "om jag bara hade ringt den där kvällen så kanske hon hade levt nu". Det finns inget jag kan ändra på, hur mycket jag än önskar att jag hade kunnat. Det är en skillnad mellan att veta det rent logiskt och att acceptera det i sitt hjärta.

Jag har accepterat att min syster är död.

Carina Cortés 

För en tid sen var jag med om något ovanligt. Så ovanligt att jag skulle vilja skriva, att det nästan var en surrealistisk upplevelse. Men samtidigt så vacker och, ja, kärleksfull.

Jag var som vanligt lite för sen ner till tåget, för att ta mig in till staden. Så, med jäktande steg och lite högre puls, halkade jag fram i nyfälld snö, som snyggt maskerade den hala isen under.... När jag väl började närma mig stationen, så såg jag att det var rätt mycket folk på perrongen. Och mycket riktigt, så var ett tåg inställt. Och för säkerhetsskull var det efterföljande, försenat.

Suck. En il av irritation for runt i kroppen och den blev inte mindre när jag konstaterade att alla Metro var slut. Eftersom mer snö, ganska ymnigt, fortsatte att falla ner såg jag mig om efter en plats i en kur. Till min förvåning såg jag en, längre bort, som nästan var tom? Konstigt. Fullt med folk, men i just den stod bara en människa. När jag sakta närmar mig så ser jag att det står en kvinna där. Funderar på om hon kanske kan vara i min ålder. Inte helt lätt att avgöra nu när alla har så mycket kläder på sig. Det är lite lustigt att jag ändå noterar och kommer ihåg att hon har jeans, läderstövlar, en mörkbrun kappa och en liten söt mössa, som verkar hemstickad. Men? Hon gråter? Inte hejdlöst, inte hysteriskt. Det är rent av stillsamt. Men det är väldigt tydligt att hon gråter. Jag ser mig runt omkring, så där som man gör när man blir nervös och osäker. Jag möter en annan mans blick och han skakar på huvudet och himlar med ögonen. Jag känner att jag blir arg för att han gör den gesten och samtidigt blir jag arg på mig själv, för att jag känner mig så osäker och obekväm.

Jag kommer att tänka på ett citat av Nalle Puh; ” Det är inte svårt att vara  modig, om man inte är rädd.”

 Jag bestämmer mig för att vara Nalle Puh. Jag går fram till den stillsamt gråtande kvinnan. Jag frågar; ”Hur är det fatt?” Hinner i samma sekund fundera på var just det uttrycket kommer ifrån?! Låter som någonting min älskade mormor skulle kunna ha sagt. Märkligt.

Kvinnan tittar, skyggt, upp på mig, tittar sen ner och skakar på huvudet i en ”nej-gest”. Men, väldigt långsamt. Jag frågar; ”Kan jag göra någonting för dig?” Återigen tittar hon upp. Den här gången lite längre. ”Nej-gesten” är den här gången näst intill osynlig. Men jag noterar den.

Hela min uppväxt skriker i mig: ”Gå därifrån! Lämna kvinnan ifred!” Men i mitt hjärta känns någonting annat. Jag går lite närmare och frågar; ”Får jag hålla om dig?”. Jag kan inte beskriva blicken jag får nu. Men den är en blandning av sorg, osäkerhet, djup och förvåning. Hon rör inte på huvudet. Så jag kramar om henne. Hon gråter. Jag hör tåget komma intuffande. Hon kramas tillbaka. Tåget börjar gnisslande stanna vid perrongen. Gråten lägger sig.

Hon släpper mig sakta och jag följer med. Hon tittar upp på mig och säger; ”Tack.”

Jag lyckas hindra mig själv från att säga ”varsågod” och låter istället hennes tack landa i mitt hjärta. Hon går mot en av vagnarna, jag mot en annan.

Jag kände mig lycklig hela dagen.

Söndags morgon, alla barnen hemma från olika länder efter sportlovsveckan, de sover. Jag har tänkt mycket på trosteboken.blogg men inte skrivit. Sedan i morse har jag legat länge och funderat på varför...

För att den berör så mycket, för att den påminner om det som gör så ont som är så smärtsamt och som aldrig försvinner. I vårt samhälle, i vår kultur kan man inte öppet leva med denna sorg och saknad som plötsligt har blivit en del av ens liv, en del av vem man är. Vad menar jag?? Jag tror att vi förväntas "ha kommit över sorgen " efter ett tag, att vi måste visa att vi går vidare, tar tag i våra liv igen, blir fungerande mammor, pappor, arbetstagare, arbetsgivare eller vad det nu var vi var eller gjorde innan döden kom till våra liv. Vi måste vara duktiga, ordentliga, pålitliga, förlitliga.

Jag vill inte vara något av det ibland.


Kan en gråtande människa vara pålitlig, den är nog ostabil?? I många år har jag inte gråtit de tårar som kommer från mina ögon men min själ har gråtit och gråtit och gråter även nu. Skillnaden är att jag låter de förlösande våta tårarna rinna ner ifrån mina kinder, jag låter tårarna och saliven välla upp och stocka sig i halsen.

Jag är ju ledsen.

Jag gråter när jag läser era texter, jag gråter för att i varje ord i varje bokstav som någon av er har skrivit kan jag känna den skärande smärtan, saknaden, förtvivlan hopplösheten, det lilla barnet vi alla blir när sorgen drabbar oss med en sådan kraft att vi inte ens förstår vad som har hänt. När det enda man vill är att återigen bli det lilla barnet ihoprullad nära sin mor med hennes beskyddande armar runt omkring sig, veta att hon kommer att slå iväg allt otäckt som försöker närma sig mig.

Jag tillåter mig att gråta ofta numera, t.ex. när jag läser om en läkares dagbok om hennes dag på Haiti, när jag läser en av mina patienters dödsönskningar skrivna på den vackraste poesi och tittar in i hans ögon och känner det helvetet han lever i, ser hans önskan att bara vilja dö och vet mina egna begränsningar att kunna hjälpa att kunna förändra, att få människor med så mycket smärta och sorg inom sig att kanske tro at bredvid tårarna kommer skrattet.

I många år har jag inte skrattat. Jag menar det där befriande skrattet, skrattet och glädjen över att bara vara här just nu. Men numera hör jag många gånger med förvåning en människa som skrattar så där gott och upptäcker att det kommer ifrån mig. Jag hör vänner säga att Sanna är en sådan positiv människa en rak människa. Hur har detta hänt? Jag vet inte men jag tror att det är för att jag låter alla mina känslor få vara del av mig. Jag döljer dem inte längre, jag är inte alltid korrekt. Jag följer inte alltid regler. När jag tycker något är fel talar jag om det, när någon berättar en historia som väcker sorg i mig visar jag det... Och! Jag skrattar mycket.
Jag har därmed blivit - till viss del för vissa människor - "speciell".  Ibland väcker det obehag, det påminner kanske om deras egen innebundna sorg, men för det mesta väcker det förvåning och nyfikenhet och därmed kan jag dela den lilla kunskap om hur jag har lärt mig att leva med mig med min sorg och den lever, den dör aldrig men den får lov att vara en del av vem jag är, Susanne.

Låt er aldrig luras att inte få lov att vara det ni vill vara med era upplevelser, glädje, sorg, hat, ilska, besvikenhet. För det är de människor som tillåter sig detta, som är de riktigt stabila.

Solen har gått upp här i Malmö och vi har återigen en ny dag att leva.

Spännande.

Sanna

Snön faller så tungt, så tungt.

Så tungt att jag nästan kan slå vad om att det - faktiskt – dunsar mot taket. Jag kan - om jag anstränger mig - verkligen känna att det vibrerar i stommar, stammar, tak, väggar, golv och möbler. Jag inbillar mig att glasen i vitrinskåpet skallrar, att farmors gungstol börjar vagga, att väggar - för en liten stund - ser ut att bukta ut av kraften från den lilla, lilla flingan som med kraft har slagit ner mot fönsterbläcket.

Varje liten flinga har en resa framför sig. En resa som kan vara som en dans med lätta virvlande rörelser. En resa som också kan vara mer kraftfull, ackompanjerad av kastvindar. Men just nu, idag, i skrivande stund. Så är det stora tussar. Tussar som dunsar, rytmiskt, fridfullt och vackert. Lägger sig sedan att vila i en driva, eller sakta smälta och kanske bilda en istapp.

Snön ger mig, när jag väljer att ta i den i mitt medvetande, rika upplevelser. Just för att jag väljer att betrakta den. Att verkligen titta på den, andas in den, känna den. Känna storheten i att varje flinga. Varje enstaka flinga. Är unik.

Precis som du.

”Gråt inte över att jag är borta, gläds åt att jag har funnits.”

Du kom med ett budskap, så smärtsamt, men ändå så enkelt.

Du är i ljuset, det glödande, vita, ljuset.

Och det är, äntligen, lugnt.

Dina ljussättande spår finns också kvar hos oss.

Dina avtryck, dina toner, din musik, ditt leende, ditt…

Du fattas oss.

Jag fick ditt budskap, om att trösta de andra,

De som är kvar.

Den här boken är till Dig och för Dem.

Mamma

När det ofattbara inträffar, så står vi handfallna. Smärtan är outhärdlig, bitande, tärande, förlamande. Vi ser oftast ingen utväg, inget ljus i tunneln. Det mörka, svarta avgrundsdjupet ger en känsla av att falla. Att vara utan all möjlig räddning. När någon, som vi älskar, försvinner. Så blir det ett stort, stort tomrum. Det fattas något och någon i vårt liv.

Trots det, beskriver många, hur de – på något sätt – hittar tillbaka till livet. Till stunder av livsglädje och njutning. Betyder det att sorgen är borta? Nej, jag tror, att den bara har bytt skepnad. Den har kanske gått från att vara diktatoriskt allenarådande i kropp och själ, till att bli en del av dig. En del som du oftare, åtminstone ibland, kan tämja och styra, en del som du också vårdar och bejakar. Allt det här är en process och den tar olika lång tid. Hur du når dit och hittar ork, mod och mening för att komma dit, är enormt individuellt. Nu, om någonsin, är det viktigt att lita till sig själv. Men jag tror att självacceptansen är väldigt, väldigt viktig! Att acceptera och godkänna sig själv och alla de delar av livet som finns. Att det är OK och bra att ibland vara i sin sorg och tillåta sig att bete sig på det sätt som ger utlopp för de känslor och tankar man har. Men det är lika viktigt att tillåta sig själv njutning, glädje, upplevelser och lycka. Och det är också OK.

I Trösteboken så har Monica Petersson skrivit ett jättefint stycke, som hon kallar
”I mitt hjärta bor kärleken och sorgen. De är sambos”

Det är en väldigt fin beskrivning av vad livet kan ge, om du ger dig själv chansen och tillåtelsen att fortsätta att leva med b å d e glädje och sorg.

Kärlek

Min morfar dog för snart 29 år sedan. Ändå kan sorgen och saknade efter honom, bara slå till. Oftast, när det gäller mig, så är det i stunder när livet känns tungt, otryggt eller kämpigt. Morfar hade en alldeles speciell betydelse för mig. Han var en slags ställföreträdande Pappa, eftersom min biologiska aldrig fanns närvarande. Och han var en fantastisk ”stand-in”. Att han även hade dåliga sidor har jag förstått, men det jag minns är hans enorma värme. Han var rent fysiskt som en kamin, men var också så varmt kärleksfull. Han hade en bubblig humor, var full av bus. En jul, när jag var 10 år och hade fått skridskor, så tog han ut mig på en provtur efter klockan 12 på natten. Trots mormors och min mammas, rätt kraftfulla, protester. Det var stort för en 10-årig grabb!  Han kunde när som helst sätta igång och sjunga. Han var Tenor och sjöng i kör, så sjunga kunde han! I köket kunde ha få en falukorv att bli en lyxmåltid. Såg alltid möjligheter. Sen var han också en sådan människa som alltid ställde upp för andra. Så hjälpsam, på ett helt ovillkorat sätt.

När jag växte upp så ville jag vara som morfar. Det var på inget sätt ett medvetet beslut. Bara en tanke och en önskan. För ungefär 10 år sedan så blev det dock ett vaket, bestämt och ytterst medvetet beslut. Jag bestämde mig för att ta hjälp av den energi som, faktiskt, också finns i minnet av honom. Allt det goda. Jag bestämde mig för att fråga mig i tunga stunder; ”Hur skulle morfar ha mött det här problemet?” Och jag funderade också på vilka egenskaper som jag tyckte så mycket om hos honom, som jag kunde utveckla hos mig själv?

Nu är det snart nyårsafton och ett nytt år börjar. Det gamla är över och ingenting går att ändra på. Men man kan alltid ta nya beslut och ge sig själv och kanske andra löften inför det nya.

Tänk om ett löfte till dig själv skulle vara att titta på alla de goda egenskaper som fanns hos den person – som du just nu saknar – och ha en intention att vara mer i den energin? Han eller hon som är saknad kanske var kreativ och skapande, rolig, godhjärtad, hjälpsam, varm och kärleksfull, busig och nyfiken, underhållande, eller något annat som du ser som en härlig förmåga?

Så ett löfte skulle kunna vara att undersöka den här energin hos dig själv. Att åtminstone våga vara lite nyfiken på hur det skulle vara att utveckla en ny egenskap hos dig själv, eller bara förädla en som du redan har. Som du kanske har glömt bort… Och du har ju hjälp också! Oavsett religiös eller andlig tro, eller brist på detta så kan vi ju konstatera att minnen ”lever kvar”. Jag har själv haft mycket glädje och hjälp av det här. Det är lite som att ha kontakt med morfar. Jag ”vet” vad han skulle säga, hur han skulle uppmuntra mig och hur han skulle gilla att jag mår bra och känner lycka.

Sjungandet har jag dock lagt på hyllan. Någon Tenor är jag inte.

Men jag lyssnar gärna på Andreas Bocelli…

Gott Nytt År !

Den här tiden, någon dag före julafton, så är de allra flesta av oss fullt sysselsatta med att skapa möjligheter, överraskningar, harmoni, dofter, glädje, varma möten och inslagna paket. Många, många ser fram emot den kommande julen och att få träffa nära och kära. Dela på den inhandlade tillagade maten och ibland den egentillverkade och tillagade maten. Förväntningarna är ofta stora. Både hos stora och små. Nu ska det myzas!

Bilden av julaftonen är ofta inramad av den vita, vita snön. Ett lätt snöfall som blinkar till mot gatlyktorna, stojiga skratt från barn bortom kullen som åker på nya pulkor och kälkar. Utanför står marschaler och hälsar välkommen. När den grankransberikade dörren öppnas så slås man av doften av griljerad skinka, glögg, granris och morfars alldeles för starka påläggning av rakvatten. Innanför möts vi av vänner och släktingar, rödbrusiga barn som mer tittar på kassarna man bär in, än på en själv. Vi minns ju också hur det var att vara liten. Vilken spänning att se alla dessa klappar. Vackert inslagna i färgglada papper och man försökte febrilt att hinna med att läsa vem dom var till när de lades under granen. Sen väntar glögg och pepparkakor, julemat och sång, glada skratt, en munter historia, Kalle Anka klockan 15. Och sen en fortsatt afton med värme av och från varandra.

För många är dock julen en sorgens tid. Som så många andra högtidsdagar. Den man saknar är mer närvarande i tankar och känslor och det ökar på sorgen. Alla dofter, maträtter, ljus, paket och sånger är minnen, som är kopplade till personen som inte längre finns. Minnen som väcks till liv av doften från granen, Ave Marie från någon Tenor, en stol som ingen sitter på. Och saknaden blir ideligen väckt. Det var ju just vid såna här tillfällen som vi var så nära, så kära, så kärleksfulla och hade så roligt. Sorgen och smärtan är än mer påtaglig. För att vi minns. Julefriden lyser här med tydlig frånvaro. Det kan aldrig bli som det var förut. Och det blir så fruktansvärt sant, vid dessa stunder.

Och det är helt ok att fira julen med sorgen närvarande, om det är ett val. Om du vill, tror och är övertygad om att det är viktigt för att hedra människan som är borta.

Men, om du för en stund, förflyttar dina tankar till när du var barn? Försöker komma ihåg den mest fantastiska julen som du någonsin haft. När just du hade den snyggaste granen, när du lekt i snön hela dagen, när familjen var med och lekte lekar, när du fick lova att bara äta köttbullar och prinskorv och slapp alla annan mat, när klapparna låg i drivor under granen och du fick ”alla” de julklappar du ville. Kanske har du haft en sån jul? Minns den för en stund. Gå in i minnet och gör det tydligt. Hur kändes det att vara så där glad och förväntansfull? Kanske, kanske får du en annan känsla i kroppen. Kanske, kanske får du en annan information om dig själv. Att du kan glädjas, att du kan göra vissa saker själv, lite annorlunda, för att flytta fokus. Du kanske rent av bestämmer dig för att strunta i rödkålen och Moster Sivs inlagda sill (som du egentligen aldrig har gillat) och koncentrera dig på det som är gott. Du kanske kan utmana kusinerna på snöbollskrig? Se på hela Kalle Anka och säg alla repliker högt (du kan dom!). Ha lite kul. Försök.

Sorgen blir på inget sätt mindre värd, för att du har glädje, lycka och harmoni en stund. Sorgen finns alltid tillgänglig. Ingen glöms bort. Men visst behöver man vila ibland och uppleva något annat. Och tänk om det kan vara ett val, ibland…

Ha en God Jul !